Jag sitter och ”snoppar” Krusbär. Röda och mogna, några så mogna att längsgående sprickor släpper ut det söta innehållet med sina små helt runda, mörka kärnor. Jag kan inte motstå och låter ett solvarmt bär slinka in i munnen. Händerna arbetar utan att jag behöver tänka och jag funderar över hur många skördar jag egentligen har tagit hand om i mitt liv. Tankarna går även de av sig själva och nu vill jag dela lite av dem med dig som läser det här.
År har lagts till år och numera vet mina händer precis hur hårt varje bär kan hållas för att befrias från sin stjälk. Som tös gick jag med mamma i skogen och när mina barn var små gick vi ut just intill radhusområdet där vi bodde för att plocka lite bär till efterrätt. Nu har jag ynnesten att ibland få ta barnbarnen i handen och gå iväg till skogen här vid trädgården. Jag sparar lagom stora yoghurthinkar för att de ska kunna bära själva och känna att det är deras skörd.
År läggs verkligen till år. Nytt liv kommer in i mitt. Jag har just blivit farmor för första gången. Nu är de tre, barnbarnen. Samtidigt, det där med att ”skörda frukterna av ett rikt liv” och ”barnbarnen är livets efterrätt”. Det känns inte så helt enkelt. Livet fylls och växer, nya barn, nytt liv och mitt eget liv, om det går att säga så, blir tunnare och allt kortare, framåt. Jag har mer tid bakom mig än framför mig. Det är något att samsas med.
Klokheten växer. Ibland känner jag mig nästan vis. Samtidigt tappar jag förmågor. Kroppen – jag höll på att säga att den sviker men det stämmer inte alls. Min kropp är fantastisk. Den har tjänat mig alla år som jag bara tagit den för given och krävt av den att den ska fungera utan att ta hand om den något vidare. Men – den åldras. När jag tittar mig i spegeln undrar jag vem som tittar tillbaka. Är det här jag? Vem är hon med det gråa håret, den utslätade midjan och flacka linjen vid rumpan? Var är spänsten, styrkan och explosionskraften? Var är spjuverblicken och attraktionskraften? När jag går på stadens gator är jag som osynlig och senast jag åkte spårvagn fick jag frågan om jag behövde sitta. Det är ju bra och trevligt att ”ungdomen” är artig och osynlighet kan ju vara fint om man vill smyga sig undan. Men – hur ska jag bli synlig i mitt ”nya” jag?
Så många har gått före. Inte bara mina föräldrar. Det är ju naturligt men likväl smärtsamt och tydligt som påminnelse att nästa gång är det min tur. Värre är det med kamraterna. 2019 var ett dödens år. Då dog min tant, min far och min vän. Tänk att jag är där att mina vänner dör. Det kan de ju göra ändå, tänker du kanske. Alla kan bli sjuka. Det är förvisso sant, men när man har mer liv levt än framför sig, ställer sig det hela i en annan dager. Det är snart min tur och det ställer ansvaret att leva på sin spets.
Att leva mitt i sorgen av att ha förlorat tid och kraft som aldrig kan komma tillbaka.
Att leva med min kropp som går sönder, som har skavanker och gör ont varje morgon när jag går upp.
Att leva i sorgen av att mista liv och gå mot död.
Att leva med min klokhet som ger så mycket glädje och samtidigt ställer sorgen så synligt på sin spets.
Att leva i glädjen av att livet i sig hela tiden fortsätter även när jag själv inte längre gör det.
Tack för att du har läst ända hit. Det gör mig glad. Ta väl hand om dig och ditt liv i sommar.
Med värme / Eva