Sätets rygg stödjer nacken, gungande rörelser vaggar huvudet, sövande. Blicken fladdrar med tågets framfart. Ögonen fläktar tillbaka, väl fokus fastnat på något. Tågvagnen liksom suckar och sömnigheten går som vågor i kroppen. Ögonlocken tunga, tankarna vandrar. Hunden sover vid fötterna. Äntligen – han behövde släppa kollen på allt nytt. Alla lukter, människor, rörelser och andra hundar. Han ligger på sidan och jag uppfattar hans lugna andning. Det ser vilsamt ut, tryggt.
Själv försöker jag koncentrera mig på min examinationsuppgift. Att beskriva en djurunderstödd insats. Men tankarna går hela tiden tillbaka till detta med att släppa kollen. Alldeles i dagarna har jag själv mött just det – att släppa kontrollen och att känna mig trygg, samtidigt.
Jag inser att det handlar om tillit. Både till mig själv och till den jag släpper kontrollen till. Att det blir bra även om konceptet inte blir exakt som jag själv hade gjort det. Att jag är bra nog även om jag inte får visa hur ”bra jag är”. Att jag räcker till även om den som tar över kontrollen inte tycker att mina idéer är de allra bästa och ändrar efter sitt eget huvud och känsla. Att . . .
Jag funderar över hur det gick till – den där överlämnandeprocessen.
För det är ett överlämnande. Både till själva just den människan och till att känna tillit till att det blir bra. Jag inser att det också handlar om ansvar. Har jag det slutliga ansvaret så har jag också behov av större kontroll. I arbetsbeslut är det en sak och när det gäller mitt liv en annan. Mitt liv och min ”lycka” har jag stort ansvar för. Betyder det att jag behöver ha kontroll i mitt liv? Var tar i så fall kreativiteten plats?
Tankarna rullar vidare i takt med tågets hastighet.
Hur brukar dina tankar gå? När hittar du dig själv och kan känna tillit? Till dem omkring dig och till dig själv som du är? I vilka sammanhang känner du att det bär? Finns det något större som du kan lita till? När känns det som att du har tillit till att livet är gott nu, liksom det som ligger framför dig?
Och såklart den kanske allra viktigaste frågan till dig själv – vad kan du göra för att lite mer befinna dig i sammanhang som känns tillitsfulla? Där du kan känna dig trygg och ok just som den du är! 😊
Till nästa gång / Eva