Ibland är jag rädd för att släppa människor för nära. För långt in i min egen sfär. Dit där jag känner mig liten. Dit där också min stolthet och styrka bor. Dit där jag blir sårbar – för tänkt om . . . tänk om du, som jag släpper in – inte tycker om mig – som jag är . . .
Då är det lättare att ha dig lagom nära.
Där kan jag vara personlig, dryfta problem (men inte de som just nu värker i bröstet) tala om samhällsproblem (men inte att jag vaknar på natten ibland och är rädd att allt går under) vädra allmän oro över barn och barnbarn (men inte paniken att förlora dem).
och samtidigt
själva livet är ett sorts risktagande. Det kommer att ta slut. Jag kommer att mista – det och andra och annat. Det har redan skett så skyddet finns ju inte i att ta mer avstånd!

Skyddet, om det ens finns något – är – att leva livet och att ha människor nära. Vad annat kan vara mer livgivande? Att leva livet på sparlåga? Nej – Det är då jag förslösar det och undviker mitt ansvar till mig själv och till dem som finns i mitt liv, som kamrat, familj och kärlek.
– Som om det skulle ge mindre ångest över livets ändlighet! – kanske du tänker när du läser.
Nej – det ger kanske inte mindre rädsla – men det är en väg att gå för att finna mening i det som ändå är ändligt och oförutsägbart. Att våga leva med insikten att jag är ok och har betydelse som jag är, innebär ansvar för hur jag är och att jag behöver ta ansvar också för relationer och omsorg om andra. Det i sin tur gör att jag – och du – har större möjlighet att uppleva känslan av att kunna påverka hur våra liv blir och att det känns meningsfullt. Att stå ut med att livet innebär både-och, att det är en del av livet.

Vet du att ett av det som gör att vi som människor mår gott är just att ta omsorg om andra? På finspråk kallas det altruism och är en del av det till exempel Aaron Antonovsky innefattar i sina teorier kring KASAM = Känsla av sammanhang. WHO (världshälsoorganisationen) har med det i sina globala undersökningar som en del i det som gynnar existentiell hälsa. Det känns kanske för abstrakt när det kommer till stora undersökningar och teorier men det tar gestalt här i Hälsoträdgården, när jag möter ungdomsgrupper. Då kommer det ofta fram att ett av det viktigaste, som ger livet mening är att hjälpa någon man tycker om. Att våga känna att man tycker om, fast det är risk att mista den nära och kärleken till eller från just den människan.

Så hur börjar man då?

Det här låter kanske banalt men:
-Kanske har du en vän eller bekant som du inte har hört av på ett tag? Ring upp! Eller i alla fall skicka ett enkelt sms och säg att du tänker på honom eller henne. Jag slår vad om att det landar väl.

-När du går till mataffären nästa gång. Känn efter en positiv sak om eller i butiken. Skyltningen? Grönsakerna och hur de är upplagda? Personalens bemötande? Säg det! Säg det till kassörskan, till föreståndaren eller till personalen som lägger upp varor på hyllorna. Det sprider sig!

-När du går av bussen nästa gång – vänd dig till chauffören, vinka och säg tack! Det ger en nöjd känsla – jag lovar.

När du väl kommit igång med de små vardagstingen så kommer du att upptäcka att de blir fler. 😊

Lycka till!

Det här är ett ämne som det finns så mycket att tänka och samtala om. Så – vi hörs snart igen på samma tema.

Ta väl hand om dig i hösten

/Eva