Inne i hallonsnåren, i händernas varsamma möte med bären och skogens tystnad liksom dånande i öronen mellan vindpustarnas rörelse i asplöven, börjar jag tänka på familj.

Tankarna vandrar till mina erfarenheter av att vara kärnfamilj – mamma, pappa och två systrar. Vandrar vidare till att mina föräldrar öppnade för min fostersyster och även till dels hennes syster, som var sommarbarn och ”lov-barn” hos oss många år när jag växte upp. Hon och jag lekte och lekte, badade, solade, sov tillsammans, växte tillsammans, delade hemligheter och bråkade ibland, såklart. Men när sommaren var slut sprang hon fram och tillbaka på tomten med en påse i sina utsträckta armar för att ”samla Handen-luft”. Hon berättade att det var för att kunna känna doften och andas emellanåt när det behövdes . . . Jag saknade henne svårt när hon blivit ”för gammal” för att få komma. Vi tappade kontakten. Jag mötte henne kort av en slump på Thorildsplans minigolfbana i mitten av 1980-talet. Vi bestämde träff, hon kom inte och svarade inte mer när jag ringde upp. Några år senare fick jag veta att hon dött. I en portuppgång, mager och sliten, troligtvis av en överdos. Jag sörjde såklart, men då hade jag själv bildat familj, levde på i mitt liv. Sakta gled tankarna kring hennes död och vad det kunnat bli om vi fortsatt att ses som unga vuxna, iväg ut i periferin av mitt eget levande.

Det finns så många sätt att vara familj. Själva har jag både försökt mig på kärnfamilj, ensamstående vuxen i familj och styvfamilj. Jag har längtat efter syskonkontakt jag inte har haft och sökt i mina ”nya” familjer. Och så är det så finurligt funtat ibland att det dyker upp oväntade känslor av samhörighet!

Jag har alltid vetat att jag har en bror. Pappa fick en son som tonåring strax innan han träffade mamma. Men vi umgicks inte. Vi skickade födelsedagskort och presenter, julklappar och påskhälsningar. När jag var barn kom paketen i retur och när jag som tonåring skrev egna kort och brev förblev de obesvarade. Senare fick jag veta det smärtsamma att hans morföräldrar aldrig visat honom vare sig paketen eller korten. När han som ung vuxen fick hälsningarna sända till sin egen adress var det för bittert eller oviktigt att svara. Han visste ju inte att vi hela tiden försökt få kontakt.

Tursamt nog hade min farmor hållit kontakten och så småningom kunde ändå pappa och min bror ses. Han kom på pappas 50:års kalas. Det var första gången vi sågs. Jag var full av mitt eget, hade just tagit sjuksköterskeexamen och träffat mina barns pappa och tog liksom inte in hur stort det var. Att min egen bror faktiskt var där! Sporadisk kontakt vid stora högtider följde och när jag själv fyllde 50 blev det allt viktigare för mig att få kontakt. Han kom inte på kalaset, skickade en bild och en hälsning på mms.

Det var först när pappa fyllde 80 år som det hände – trolleriet. Det var kanske egentligen pappas förtjänst – han liksom förutsatte att min bror skulle sova i en av mina övernattningsstugor i trädgården, när han kom upp till festen. Och plötsligt insåg jag att jag har ett syskon som är så lik mig, men ändå så annorlunda. Vi kan prata om nästan allt. Vi tycker inte alltid lika, men vi möts. Han har fasta åsikter (precis som jag 😉) men kan ändra sig varefter man resonerar om saker och händelser sker som gör att han omvärderar. Han har levt, mer än jag, på gränsen i samhället. Han bor nu, mer än jag, annorlunda än de flesta. Och det berikar mig när vi ses! Han säger att jag och mitt sätt att leva också berikar honom. Att vara lika, känna släktskap och ändå vara så olika att vi båda växer när vi samtalar. Jag är så tacksam för att vi äntligen har hittat varandra – jag och min bror – en sorts familj med band som stärks och tvinnas till känsla av syskonskap.

 

Med värme / Eva