Jag har uppehållit mig en tid vid frågan om att sätta gränser. Det är så lätt att liksom slänga ur sig – ”Du borde hålla dina gränser lite bättre”. ”Sätt gränser!” ”Säg ifrån!” Kanske känner du igen det. Jag gissar det. Andra har dessutom lätt att ta sig rätten att uttala de där ”bordena” all den stund som man/jag dryftar ämnet om att jag ibland kan känna mig liksom invaderad av andras önskemål när jag ska göra något roligt eller planera någon spännande händelse. Då uppstår ju frågan – Hur behåller en sina gränser utan att förlora det goda sammanhang som en trots allt vill vara kvar i?
Det finns – såklart 😊 – inga enkla, lätta svar som man kan rada upp och bara genomföra. Livet erbjuder ju som vi vet både det ena och det andra och vi människor är komplexa varelser som påverkas av allt ifrån vilken miljö vi just nu är i, vad som hänt strax innan skeendet och det längre perspektivet av livsstrategier som vi skaffat oss. Med det sagt landar jag i – att det behöver få ta tid.
Själv är jag mitt i en process där jag på nytt behöver revidera mina gränser och mitt sätt att visa för andra var de är. Att ge den här processen tid är inte det som jag är bäst på. Jag vill ofta att det ska gå fort och vara lätt! Känns det igen? Att skifta från detta snabba ”görande” till ett undersökande, ickedömande perspektiv blir då nästa ingång till möjlig förändring. För mig sker inte heller det alltid särskilt lätt. Kanske känns också det igen för dig?
Ibland är det så att jag först kommer ihop mig, till och med bråkar, innan jag kan landa för att hitta vägar till att samsas med mina känslor, undersöka och försöka förstå vad som händer i mig och den andras perspektiv. Här är en kärnpunkt som är viktig för att det inte ska bli för slitsamt i livet. Att hitta känslorna lite tidigare än när gränsen redan är överskriden så att jag ”behöver” bli arg för att säga ifrån. Kanske är det i stället så för dig att du ständigt känner dig överkörd och blir ledsen? Vilket som än är den rådande känslan är det hur som helst en god kamrat. Den varnar nämligen om att något inte är bra för oss. Därför är också känslan, i stället för något som vi ska trycka bort – en allierad! En känsla som vi ska ta tillvara och ge utrymme och lära oss av. Detta är en viktig startpunkt.
Gränserna kan behöva trädas över innan vi kan hitta dem. Men, sker det upprepat är det en varning som vi kan ta ledning av, om vi vill ha det på annat sätt. Obs! Vi har alltid ett val. Att ta vår inre vägledare till hjälp för att utvecklas och fortsätta Leva. Att med kärlek och utan att bedöma undersöka vad som händer och vad som känns och – utan att döma – hitta gränsen själv! och sedan berätta för den andra innan den träds över.
För mig går det några ”varv” och en hel del tid innan jag upptäcker att det åter är ett utvecklingskliv på gång i mitt liv. Det känns inte alltid ”åh vad kul, nu ska jag utvecklas igen!” Ibland känns det helt enkelt motigt och som att det aldrig ”tar slut”. Och det gör det ju inte heller. Livet fortsätter och jag får nya chanser att fördjupa det och Leva med stor ”L”. Tranströmer skrev i sitt väl omnämnda poem Romanska bågar, ”. . . Skäms inte för att du är människa! Du blir aldrig färdig och det är som det ska. . .”
Ibland känns det tryggt att luta mig mot de stroferna. Ibland känns det motigt och – det är som det ska.
Med Tranströmers och mina egna ord hoppas jag att den här texten har kunnat ge dig lite stöd och perspektiv som kan vara behjälpliga när du tar dina utvecklingskliv i ditt Liv.
Nu önskar jag dig en riktigt skön, vilsam och aktiv vår!
Till nästa gång / Eva