Det tycks som att vintern inte riktigt vill släppa taget. När solen kikar fram känns det ok, till och med vackert och jag känner och tänker att – ja, ja – det blir som det kan och är som det ska. Men just nu, när vinden tar i och snön öser ner så att man knappt ser något när man går ut känns det faktiskt inte alls kul. När jag var liten till och med ända upp i tonåren, var känslan helt annorlunda. Tiden var hur lång som helst utan att det gjorde det minsta lilla! Att vintern stannade kvar gjorde ingenting – det var bara härligt med snö och lek.

Den tiden när vi bodde i vår lilla stuga, då stora huset växte fram, var just en sådan vinter.  Framåt våren – eller i alla fall det som skulle ha varit vår – låg snön kvar i höga drivor utan att ge minsta vink om att smälta bort. Pappa hade skottat upp snön som isolering. Ända upp mot fönsterkarmen låg den, som perfekta små backar att åka kana i! 😊

Den där pappan – jag märker att jag uppehåller mig mycket vid honom. Han är död nu. Vi har just tömt lägenhet och lämnat in nycklarna. Ett kapitel är slut. Och – minnen finns kvar. Som när han samma långa vinter en helt stjärnklar natt lindade in mig i yllefiltar, tog mig i sina starka armar och bar ut mig i mörkret på gården. Hans kraftfulla och mjuka, inlevelsefulla röst nära mitt öra. Kylan mot ansiktet, värmen i hans famn och bildberättelserna som han lockade fram till var och en av de gnistrande stjärntecknens ära. Ett minne som lever, i min kropp, i mitt sinne och ännu får leendet att spricka fram. Än lever han – den där pappan.

Hursomhelst – Jag gick inte på ”lekis”. Det fanns ”lekis” på den tiden, 1966 närmare bestämt. Men som sagt, jag gick inte. Mamma var ju hemma så det fanns liksom ingen anledning att jag inte också skulle vara det. Lite ensamt minns jag att det kändes, men annars ingenting som jag fann minsta konstigt. Att mammor var hemma var ju fortfarande vanligt, fast mycket hänt sedan självklarheten att kvinnor skulle bli hemma så snart de gift sig och blivit ”fruar”. En del jobbade, som grannens mamma som jag tror jobbade natt till och med. Det var lite märkvärdigt. Att hon gick iväg och jobbade och skulle sova på dagen. När jag tänker efter var det ändå så att det var hon som fixade mellanmål när vi var där efter skolan och hon som hade middagen på bordet när maken kom hem. . .

Att hänga hemma hos grannarna hade jag just den här vintern ännu inte börjat med. Vi var ju nyinflyttade och jag var ganska blyg av mig. Dessutom var det inte den berättelsen som skulle skrivas just nu. Jag var på att åka kana nedför små perfekta backar vid fönstren. Att de räckte ända upp till fönstren öppnade nämligen möjligheter för en livlig tös som var lite ensam en vintrig vår när vi hade fått TV! På den tiden fanns endast en kanal och det var en liten, svartvit bild. Så spännande! Jag åkte och åkte och varje gång jag var upp på höjden såg jag ett vackert brudpar – strålande kläder och pampig musik – som en saga! Inte visste jag då och kanske brydde jag mig inte heller, men just denna vårvinter var det nämligen så att prinsessan Beatrix av Holland gifte sig med prins Claus. Det gör att jag till och med kan datera mitt minne. Den 10 mars 1966 gifte de sig och det sändes också i Sverige. Kanske var det mer rojalistiskt på den tiden eller så var det helt enkelt så att det inte fanns så mycket annat kul att göra TV om. I alla fall, mamma hade TV:n på och eftersom backarna nådde ända upp till fönstren kunde jag åka kana och titta på bröllopet samtidigt! Snacka om win – win! 😊

Så långt berättelse om då – åter till nu och känslan av att vintern liksom ”aldrig” tar slut. Jag vill gärna ge ett perspektiv på känslan av att känna det som att jag ”borde” göra och känna något annat än jag just nu gör. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara att det ska bli vår! Och – det är ok. Det får vara så – jag känner ju faktiskt de känslorna vare sig jag borde ”ta mig i kragen” eller inte.

Men – Utan att banna mig själv kan jag förhålla mig annorlunda – utan att döma mig själv. Jag känner ju faktiskt att det är då sjutton också att det precis ”aldrig” blir vår! Och – här är själva och-et superviktigt – och sedan gå vidare med kärlek till mig själv.
Att ge erkänsla till det jag känner och samtidigt göra något som jag tycker är roligt eller behöver göra – som just nu behöver jag gå ut med hundarna.

Så vad har det här med hälsa och välmående att göra? Jo – vi kan påverka hur vi tar oss an vårt liv! Vi kan inte alltid påverka vad livet presenterar för oss. Men vi kan påverka hur vi agerar utan att döma oss själva. Livet är upp och ned ibland. Vi är både ledsna och glada och det är ok – det är livet!
Alltså – tips – När det känns motigt:

  • Känn efter vilken känsla som känns och säg till dig själv att det är ok att känna så. Du är ok som du är! Dina känslor är som de ska och får finnas där eftersom det är ju det som de gör just nu.
  • Nästa steg – Känn efter hur du brukar känna när det känns bra i dig.
  • Tredje steget – Dra dig till minnes när du var i en situation då du kunde vara som du är och du mådde bra. Hur var det? Var du ensam – eller vem/vilka var du med? Vad tänkte du? Vad gjorde du/ni? Hur kändes det?
  • Fjärde steget – Fråga dig nu vad du kan göra nu – samtidigt som du känner som du gör som ett första steg för att nå ett steg närmare balans och välmående. Obs!
    Det handlar inte om att prestera ett nytt läge – släpp taget om prestation! Känn känslan som du minns den och vad du kan lägga till som nästa steg att nå dit, samtidigt som du känner som du gör just nu utan att döma dig – det är ok!
  • Femte steget – Gör det! & känn dig stolt över att du gjort något annat än att fortsätta pressa dig själv till att trycka bort känslor som ändå finns där! Att lägga till är tricket!

Nästa gång så påminner du dig själv om hur du gjorde och hur det kändes och så provar du igen. För var gång kommer det att kännas lättare.
– Att känna känslorna utan att döma och att göra något du mår bra av.

För mig är det just nu att faktiskt resa mig och gå ut med de här hundarna! Efter att ha skrivit just det här till just dig och er. Jag mår bra av att vara för och med andra – så det är också viktigt för mig att få vara till för dig.

Så, tack för att du läst såhär långt. Det gör mig glad och jag hoppas att ”tipsen” också kan vara till nytta för dig.

Nu önskar jag en riktigt fin tid i den alldeles snart annalkande våren så hörs vi snart igen.

Varma Hälsningar / Eva