Svalka mot fötternas hud. Öronen möts av gräsets prassel. Solvarmt, skuggsvalt. Morgonens dofter når näsborrarna. Tar in. Vilar i sinnen. Fågelkvitter och stillhet fyller bröstet. Tacksam.
Samtidigt – Brottas med gårdagens känsla. Som att vara i grässtråets yttersta spets, vinglandes, händer och fötter kniper, håller mig kvar. I blickfånget – glittrande, lockande, glädjesprittande. Kasta mig ut, dit . . . ? Blicken nedåt – tryggheten vid stråets fot. Dunklet, bekvämligheten och vindskydd, grönska utan överblick – att bli kvar – och titta uppåt mot ljuset . . .
Jag tänker att det handlar om att släppa hinder för att låta känslan av min egen plats på jorden växa. En sorts värdighet som stödjer förmågan till ödmjukhet.
Samtidigt – inte bara hoppa, modigt eller våghalsigt, utan också – likt att sätta ett frö – ge tid, vårda, så att det kan bli en stark planta. Fröet behöver omsorg, näring och vatten, rätt jordmån och att rensa ogräs, lägga som ett täcke för att skydda jorden och ge plantan näring. Ansvar.
Vilken omsorg ger jag mig själv så att mitt värdighetsfrö kan växa? Vad behöver jag för näring för att växa? Vilka ogräs behöver jag rensa? Vad behöver jag släppa, transformera, till förmågan att ta del av den näring som finns i livet? Hur tar jag ansvar för mitt eget liv och min egen lycka?
Hur är det för dig? Vad vill du ska växa i ditt liv? Vad behöver du släppa för att kunna ta ansvar för din lycka?
Viftar med tårna i morgonens dagg. Låter solen torka dem, vänder kinderna till värmen. Snart ska dagen vakna. Jag ska sätta frön.
Någonstans i våra liv
längst ner
dit förtrycket inte nått
bär vi fortfarande
fröet
till en möjlig frihet
Det ska få oss att växa
Ingenting kan längre hindra oss
Fröet av Peter Curman
Ta väl hand om ditt frö!
/Eva