Myggnätet fladdrar i den lätta brisen. Dörren står öppen. Fåglarnas sång når in i köket. Tryggt bakgrundssus från löven i juligrön fruktträdslund. Lugn. Hunden suckar under bordet, sover. Värmen, solen, skuggans milda svalka, kaffet som kallnat i muggen – Sommar.
Åter i bokens sidor. Berörd.
”Vad vi gör och vad vi älskar är inte givna faktum utan någonting som måste upprätthållas, . . . – vår egen ändlighet och ändligheten för det vi älskar – är inneboende i den sekulära trons motiverande kraft. Inneboende i vår trohet till dem vi älskar är farhågan att de kan gå förlorade och därmed behöver vår trofasthet.
Martin Hägglund Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet
Rädslan för att allt ska gå förlorat kan förlama mig. Undergångskänslor i klimatkris. Skräcken att mina barn ska bli sjuka, råka ut för en olycka. Förtvivlan som snabbt sliter sönder mig i tanke om barnbarnen skulle fara illa.
Jag engagerar mig och vill sprida positiv motkraft. Håller emot när rädslan hotar att överväldiga mig. Släpper taget och låter känslorna sköljas ur. Riktar uppmärksamheten till det jag kan göra – vill göra – vill vara. Det var så den här bloggen startade och det är så den är meningen att fortsätta.
Grundar mig i det som känns sant. Jag har ingen aning om vad meningen är! Det får också vara där, i grunden. Att vara ovetande, rädd att förlora och samtidigt älska och vilja värna. Känner igen mig i den ”motiverande kraft” som Hägglund talar om. Att våga älska och bry mig om just i detta, att det jag älskar kan gå förlorat. Än viktigare då att själv våga gå till livet och leva det, mitt eget liv, så fullt ut som det ens är möjligt.
Så många religioner som talar om att strävan i detta liv borde vara att rikta oss till något utöver. Något som är större, något som kommer sedan.
Gudsriket, Nirvana, Reinkarnation
Där finns strävan att inte känna starka känslor för det levande här och nu. Att rikta bort passion för en älskad eller rädsla att förlora, till det som kommer sedan eller det som är större. Att tjäna nuet och människorna har mål i det som kommer. Meningen med detta liv ligger i det som kommer sedan. Sorg över något förlorat skulle då inte skulle behövas.
Ändå sörjer vi – alla.
Är det möjligt att det som tycks som två helt olika livssätt kan existera samtidigt? Går det att få ihop? Logiskt verkar det omöjligt – men – Kan jag tro och känna att jag är del i något som är större och samtidigt tro att jag är ändlig? Att finna mening i att det som är just nu är ändligt och att jag är en del av dess puls? Att jag är en del av cyklerna men – inte kommer att återuppstå som blommorna om våren när isens kyla släpper.
//Eva