Jag skriver en bok. Bara att säga ut att jag faktiskt gör det, riskerar misslyckandet.
Tänk om jag inte kommer i land med skrivandet. Tänk om ingen vill läsa. Vad lägger det egentligen till – det jag har att säga? Det jag skriver om, har många före mig redan skrivit om, så vad kan jag egentligen bidra med? Tankarna får snabbt fäste och modet sjunker. Jag som var så i gasen bara för någon dag sedan, hittar inte fram till orden igen.
Jag tänker på en helt annan bok som jag läser. Den handlar om att leva livet i det att vi hela tiden kan mista den vi älskar eller misslyckas med projekt som vi satsat allt på. Det vi vill bidra med. Där är jag just nu, riskerar misslyckandet och sviktar i modet att fortsätta. Skammen kommer krypande, hasande på sina slabbiga fötter, kletar sig fast i mitt inre. Smutsar ner.
Jag ringer upp min dotter. Hon säger
– Att andra har skrivit om det nu är för att det är så mycket viktigt som saknas! Fortsätt! Till och med om du skulle sluta just i denna stund har du ändå bidragit.
Tacksam sätter jag mig åter vid tangenterna och ut kommer den här texten. Vad handlar den egentligen om? Att jag vill bidra med flera perspektiv på kvinnoliv genom närhistorien, då så mycket har hänt i det samhälle jag lever. Att jag vill berätta min och därmed till dels min dotters, min mormors och särskilt min mammas historia, i denna samhällsväv. Att jag vill att ni ska gilla det jag skriver. Att jag är människa.
Jag hoppas att jag med det här också har bidragit till dina tankar. Att du kanske inte känner dig så ensam nästa gång du misströstar eller rädslan för misslyckande stiger. Att vilja är att leva! Att vara skraj för att misslyckas är att vara sårbar – att vara människa – att leva.
Så – till och med om du slutar just nu med det du har som livsprojekt har även du bidragit.
Tack till dig som läser och till min kloka dotter.
Till nästa gång // Eva