Bänken under mina skinkor, lite kall och hård och samtidigt – lyfter ansiktet upp – mot kvällens sista solstrålar. Kinderna nås av dem, värms av dem. Ögonen följer solstrålarnas väg – de lyser upp nyutsprunget gräs, grönt, blankt, nästan självlysande i motljuset. Vår! – nyss var det vinter . . .Varm stilla glädje sprider sig, rinner genom kroppen, kniper lite i bröstet. Sentimental? Ledsen? Tid som går? Årstider? Livet?
Tänker på Karin Boyes dikt:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger
Karin Boye, Ja visst gör det ont, 1:a versen
Våren har inte alltid varit min bästa tid. När jag var ung var jag konstant ledsen – varje vår. Krav på att vara glad. Krav på att vara snygg. Krav på att ha kompisar. Krav på att roliga saker skulle göras och krav på att tycka att livet var värt att leva. Tror att det var det svåraste – att tro på att livet i sig liksom kunde vara något som var värt att ta sig an – att prova hur det skulle kunna vara att bara vara som jag – att bara helt enkelt vara jag . . .
Nu är jag inte tonåring längre. Då var skogen en tillflykt. Nu är skogen en glädje eller en tröst eller en hjälp. Då var våren smärtsam – nu är våren bitterljuv och många gånger hälsar jag den med glädje – Den är åter! Och det är helt ok att vara jag . . .
Många år har gått och liv har gått. Jag har mycket bakom mig och samtidigt så mycket framför mig – som jag längtar till, som jag drömmer om, som jag vill vara med om och som jag vill åstadkomma.
Och – som jag vill dela med mig av.
Som till exempel denna fantastiska plats som jag har skapat tillsammans med ”den själv”! Här har jag möjlighet att sitta – tänk – här har jag möjlighet att sitta och låta blicken vandra, tankar vandra, katterna går förbi, hunden vid fötterna – och det är mitt liv som jag själv bestämmer åt vilket håll det just nu ska ta sig. Det här är en plats som inbjuder mig, oss, att vara som vi är med det som är och samtidigt låter oss reflektera kring hur vi vill skapa mer möjligheter för oss själva tillsammans med andra.
Mina tankar – alldeles för en stund sedan. Hur går dina tankar? Hur är det för dig på din plats i livet?
Hur gör du för att känna att du kan vara den som bestämmer hur ditt liv ska ta sig vidare?
När kan du känna att nu – nu är det precis sådär helt och jag känner mig sådär i balans som jag skulle vilja göra lite oftare?
Hur känns det i kroppen? Vad tänker du? Och det viktigaste kanske – vad kan du göra för att lite oftare känna just den där känslan av att det faktiskt är Ditt liv – oavsett vad som ”borde” vara eller vad andra tycker ska vara?
Ta väl vara på dig så hörs vi snart igen.
Eva