Alma Matilda, min mormors mamma, föddes 1858, samma år som Selma Lagerlöf och Kata Dahlström. Två starka framgångsrika kvinnor som var och en på sina skilda sätt, stred för kvinnors rättigheter i en tid när kvinnor inte räknades som fullvärdiga medborgare i landet.
Vi var inte ens myndiga.
Samma år som de tre föddes kom en ny lag om att ogifta kvinnor, även utan pengar och egendom, kunde skriva till sin lokala domstol – väl att märka – när de fyllt 25 år och anmäla att de ville bli myndiga.
Anmäla att de ville bli myndiga!
Innan dess hade det endast varit möjligt för vissa bättre bemedlade kvinnor att få kunglig dispens och därmed bli myndiga och kunna förvalta sin egen förmögenhet.
Män blev myndiga vid 21 års ålder reglerat i lag sedan 1721.
Gifta kvinnor – stod under sin mans förvaltarskap ända till 1921 – rik eller fattig – 200 år senare.
Min mormor var inte myndig innan hon gifte sig. Hon blev myndig först i och med demokratins införande 1921 – 26 år gammal och tvåbarnsmor.
Jag frågade henne några gånger om jämställdhet och rösträtt. Hon sa, ”det där var inget vi pratade om särskilt mycket”.

Jag läser mycket, när jag skriver. En lärare på Södertörns Högskola, där jag skrev min master, sa just det – att skriva är också att läsa – eller om det var tvärtom han sa . . . Att läsa är också att skriva . . .?
– Hur som helst – jag läser om oss människor, existentiellt och som varelser. Om historia och samhällsordning. Om kvinnor och om män. Många röda trådar uppstår och jag lär och förstår nya saker.

Det jag däremot inte förstår är hur det kom sig, att det blev ok att förtrycka kvinnor!? Viss logik finns i att försvara sin mat och sitt hus i tider av kyla och brist. Men att halva jordens befolkning i och med framväxten av det beteendet, skulle få sämre mat och förtryckas. Det finns det överhuvudtaget ingen logik i alls.

När jag sedan läser om starka kvinnor, bärs många kvinnors krigiska egenskaper fram. Som om vi skulle bli jämställda om vi kan slåss lika bra som män . . .

Alla dessa andra kvinnor som burit fram samhället, nämns liksom i förbifarten. Jag vaknade idag och tänkte på Marie Curie. Så slog jag upp hur många kvinnor som fått Nobelpris – 48 kvinnor av 920 nobelpristagare (2017) . . .

Det kan ju såklart handla om att flickor från början inte fick gå i skolan på samma sätt som pojkar. När det sedan började bli möjligt, hade de inte ens samma ämnen på schemat. Min mamma började skolan 1929. Hon gick 6 årig folkskola och fick gå ett fortsättningsår.
I fortsättningsskolan hade flickorna sömnad och matlagning på schemat. Absolut inget fel i det – viktiga ämnen. Skillnaden var att pojkarna inte hade det. De utvecklades i stället i naturvetenskap och logiska ämnen. Lika viktiga ämnen.
Inte jämställt åt något håll och ingen fördjupad förståelse någonstans.

Just nu känns det nästan som ett svek – jag gör just som andra, som jag har läst. Jag konstaterar att det är såhär. Att det faktiskt inte var och fortfarande inte är jämställt, lyfter fram ”fakta” och skriver in i den autofiktiva värld som växer fram under mina tangenter.

Till nästa gång – ta väl vara på dig i den kyliga våren.

// Eva