Långa skuggor ritar mönster i mossan. Ögat följer solens skarpa och samtidigt diffusa väg över landskapet. Ljus möter mörker. Dit solens strålar inte längre når, smälter figurer samman. Belysta, träder vita former fram. Blicken fångas av de blänkande bladen, förvillande silversken. – Visst är dom egentligen gröna? Ett andetag i övergången mellan arbete och vila, mellan dag och kväll, mellan enskildhet och samvaro. Kontraster.
Jag har tänkt mycket den senaste tiden på uttrycket ”att vara i nuet”. Det går att läsa om fenomenet i många medier. Även här på Hälsoträdgårdsbloggen. 😊
Men är att vara i nuet egentligen att vara i ”nuet” eller är det att uppleva rörelsen mellan olika tillstånd, olika fenomen som träder fram i förhållande till varandra – kontraster? Det som var för ett ögonblick sedan är redan då-tid. Det som kommer om ett ögonblick, känslan av underlaget som jag förväntar mig att min fot ska möta när jag tar ett steg i mossan, det är fram-tid. Ljuset och mörkret träder fram i förhållande till varandra – nu och nu och nu. I en ständig rörelse. Inte ett varaktigt – nu. Som liksom är frikopplat från nästa – nu. Känslan av att frigöra mig från prestationen att ”vara i nuet” ger mig chansen att följa den rörelsen utan skam över att inte kunna ”stanna upp”. Att vila i att nuet hela tiden är aktivt föränderligt och tar gestalt genom rörelse och skillnader, konstraster. Som andningen in och ut – en rörelse. Liv är att vara i rörelse. Att följa livets andning i stilla rörelse ger mig chansen att följa kontrasternas lek i färg och form, i ljus och skugga. Vila, stillhet i rörelse. Är det månne det som är att ”vara i nuet”?
Värme // Eva