Dörren slår igen, mitt fokus på hunden slappnar och han snosar kring dörrmattan efter doften av dem som gått. Mina ögon släpper synen av deras ryggar. Bilen som redan svängt runt. De var lite sena. En suck rinner ur mina lungor, magen spänner av – har jag varit spänd? En stor mjuk, rund, bolstrig känsla av glädje fyller mig. Ett delandes glädje, som ett vitt, ulligt moln som följer andningen in och ut. För vilken gång i ordningen vet jag inte, när de ulliga molnen formas till tankar berättar dom för mig om lyckan i att ha ett sådant här liv. . .
Jag har just sagt hejdå till ungdomarna och pedagogen i programmet Hälsoträdgården som läkande pedagogiskt rum. Kroppen vänder sig in mot ateljén och tankarna går vidare, sveper runt i det som handlar om livskraft och livsglädje. Hur funkar det där egentligen – med att jag blir så himla glad av att finnas för andra? Jag fyller ved i kaminen. Brasan sprider sin välbehövliga värme i rå februari och frågorna fortsätter. – Är det verkligen ”bara” för den andras skull? Nej – såklart inte! Jag får ju lika mycket tillbaka när jag är i samspel som gör att vi tillsammans bygger en stämning att växa i. Det betyder alltså att jag blir glad när andra verkar mår bra av att vara med mig.
Livsglädje är verkligen något att kontemplera över 😊
Martin Buber talar om oss människor som att vårt sätt att vara är, att vara i relation. I en av sina böcker, Människans väsen, försöker han förstå hur vi är när vi är de vi är. Det han resonerar kring är just det att vi liksom inte, inte kan vara i relation. I sitt kanske mest kända verk, Jag och Du, lyfter han också fram att det finns två olika typer av relationer – ”Jag – Du” och ”Jag – Det”. Vi låter oss förenkla och förstå det som att i ”Jag – Du” relationen förhåller vi oss jämlikt och mellanmänskligt kärleksfullt till den vi möter. I ”Jag – Det” relationen förhåller vi oss som att den andra är ”en sak”. Vi förtingligar eller tar avstånd. Det goda med det är att vi då kan skapa distans, som är så välbehövlig när vi reflekterar över ett möte eller när vi behöver vara logiska i ett beslut. Det sämre med det är att vi kan bli för avståndstagande och göra den andra till något som vi betraktar utanför oss och som vi kan ”hantera” som något som ska åtgärdas, i stället för någon som vi ska leva med för en stund.
För mig betyder det här förståelse för mig själv i mitt liv. Jag landar och känner tillhörighet till ”människosläktet” – Jag är som andra! Jag behöver bekräftelse, kan & vill ge och blir glad av att göra andra glada! Och jag har ansvar för att de relationer jag vill bygga blir jämlika – på bådas villkor. Oavsett om de är i en psykoterapi-process, någon annan del i mitt jobb eller privat.
Hur är det med dina relationer?
När känner du att du blir sedd och lyssnad till som en jämlik person, tillsammans med den du möter?
I vilka relationer bär du mer av ansvaret och i vilka relationer bär den andra?
Hur känns det i de olika relationerna? Vilka tankar väcks?
Är det något du vill släppa eller lägga till?
Vad kan du göra för att lite oftare befinna dig i relationer där du känner att du och den du möter växer tillsammans?
När ”jag är den jag är”
så kan ingen ta ifrån mig
min trygghet
och när jag ger kärlek,
övar jag mig i det och
därmed blir det
mer kärlek.
E Fromm
Ta väl vara på dig
/Eva