Svagt, svagt morgonljus silar in genom fönstret, kittlar ögonfransarna, smiter in under ögonlocken, lockar dem att öppna sig – vill att jag ska ta till mig dagen. Kroppen tung av sömn. Drömbilder – i glappet mellan sömn och vakenhet – fladdrande färgrika silkesfragment, försvinner.  Det är tyst. Samtidigt – husets andning, helt annorlunda än vanligt. Ljud letar sig in i medvetandet, påminner. Jag har sovit hos min kära – och hunden, som brukar väcka mig med iver och en nos full av blöta pussar, är på jobb idag. 😊  Två kärlekar tillsammans.

  • Kärlek – rikedom och utmaning att våga ta emot.

Förra gången här på bloggen pratade jag om att låta rädslor bli till kraft. Att öppna för att leva sitt liv i närhet till andra. Att ge och ta emot – kanske livets kärna. Kanske det som kallas kärlek?

Jag dristade mig nu till att slå upp ordet – kärlek – på wikipedia, på synonymer.se, i Bonniers lexikon, NE uppslagsverk och i mina egna anteckningar från olika kurser. Ett sånt ord – så mycket innehåll och så svårbegripligt!

Inte minst inom både religion och olika konstformer finns hur många beskrivningar som helst på den här helt livsuppehållande företeelsen. Den beskrivs som ett spektrum av känslor – vänskap, ömhet, omtänksamhet, känslomässig närhet, samhörighet, förälskelse, passion, erotik – ett mångtydigt begrepp med ett myller av betydelse.

I mitt arbete med människor möter jag ofta frågor kring just detta stora, vida, svårbegripliga och samtidigt helt enkla tema – kärlek. Ungdomar med första stegen in i vuxenhet, tvivlande på modet och meningen med att bygga relationer som ändå riskerar att falla isär. Vuxna med livserfarenheter som bekräftat rädsla mer än tillit.

Vad är det då vi gör tillsammans för att skapa vändning och våga tillit till mening och liv? Jag tror att det är själva det att vi möts i livets stora frågor som gör skillnad. Att vi ser varandra. Att lyssna till varandra och försöka förstå. Att uppleva känsla av att vara förstådd och också förstå något mer om sig själv. Att känna känslan av att man inte är ensam. Att känslor av tvivel och rädsla är mänskliga. Att när vi delar dem med en annan så blir de mer begripliga och ”gripliga”.

I förra inlägget pratade jag om att börja med att ge och hur det kan te sig. Nu handlar det om att helt enkelt höja sina egna krav på känslomässig närhet. Små steg, som alltid:

  • Fundera över när du slentrianmässigt säger uttryck likt: ”Hej, hur är det?” utan att faktiskt ha vare sig tid eller lust att vänta in ett egentligt svar. Känn efter om det är något du vill ändra – i så fall när och med vem?
    Fundera ut alternativa frågor eller hälsningsfraser när du:
    – egentligen inte är intresserad av att veta hur personen mår men vill hälsa och vara artig.
    – blir glad att se någon men inte hinner stanna och lyssna.
    – blir glad att se någon och tar dig tid att prioritera om så att du hinner stanna till en stund.

Notera hur du upplever den skillnad du skapat! Hur vill du gå vidare?

  • Fundera över hur du själv svarar när du får liknande frågor? Hur skulle du vilja svara? Vad skulle vara realistiskt i förhållande till situationen? Allt kanske inte funkar på Konsum till nästgårdsgrannen.
    – testa något kanske i stil med: ”Jodå, lite sådär. Det är lite körigt på hemmafronten.” eller något annat som passar dig – när ungarna bråkat, eller du kommit sent hem, eller middagen spårade ur med bråk och skrik (= helt vanliga situationer för många av oss). Känn efter – hur kändes det?

Notera hur du upplever skillnad i bemötande hos den du talar med. Hur utvecklade sig samtalet? Hur vill du gå vidare?

Du kommer att upptäcka att när du väl börjat så spiller dina funderingar över till andra situationer. Du kanske ser dig själv ur nya perspektiv, får syn på din inre vilja och kan låta den ta sig nya former. Kom ihåg att det är här, i vardagen, de flesta förändringar startar! Det är här vi lever större delen av våra liv. Här som våra val syns tydligt och ställs på sin spets. Det är också här som vi kan förverkliga vår längtan till att skapa mer känslomässig närhet och starta den positiva spiralen av att bygga mening, tillsammans.

Om du har lust att berätta hur det gått är jag intresserad. Hör gärna av dig!

Allt gott till nästa gång

/Eva