En eller kanske två somrar före den när jag satt bakpå en gul Panter och höll armarna om en tonårspojke. Då, när vi var och fiskade kräftor i Rudan . . .

 

Jag fryser till lite. Cykelstyret känns kallt mot händerna. Vinden svalkar, trots att det är sommar kvar i luften. Lite nervöst känns det. Kommer han inte snart? Han sa ju att vi skulle mötas nu på kvällen, kockan 11.

Jag ser mig omkring. Så annorlunda allt ser ut när det är mörkt. Den välkända uppfarten till garageingången. Villan tornar upp sig alldeles becksvart mot natthimlen. Egentligen är den gul, men inte går det att se i det här ljuset. Rabatterna sluttar ned mot den lilla grusvägen. Nu ser blommor och buskar bara ut som olika märkliga former som rör sig lite då och då i vinden. Det slår mig att jag nog aldrig varit här, utanför Peters hus, såhär sent på kvällen. Annars är vi oftast på eftermiddagarna. Ibland förstås, när vi bygger tågbana, kan det bli lite sent, men då springer jag bara direkt hem över våra baksidor. Grannen mellan oss brukar inte bry sig om att jag tar genvägen över utkanten av deras tomt.

Nu glider molnen isär och månen skapar skuggspel av buskarna intill trappan upp till ytterdörren. Deras garageuppfart ligger i suterrängvåning så jag kan stå en bit bort så att ingen ser mig från fönstren på ovanvåningen.  Det är ju meningen att det ska vara en hemlis! Jag själv har smygpackat prylarna på pakethållaren; ficklampa, hink med lock, handduk och så lite matsäck förstås. Peter har korgar som vi ska sätta i. De är speciella för att kräftorna ska hitta in, men inte ut. Lite sjaskigt känns det allt, att lura in dom. Hoppas att jag inte blir för feg! Dessutom ska vi fiska med händerna. Man ska ta dom bakom huvudet så kommer dom inte åt att nypas, har Peter sagt. Hoppas verkligen att jag inte blir för feg. Jag vill ju inte verka som en barnunge!

Mina tankar avbryts hastigt när Peter plötsligt dyker upp framför mig. Hans halvlånga hår rufsar sig, han ler, tittar lite snabbt på mig, fäller ned blicken lite generat och börjar viskande berätta om hur han fått ihop sin packning och lurat sina föräldrar att han gått och lagt sig. Nu är det bara att hoppas att ingen av våra föräldrar får för sig att titta till oss när vi sover! Vi leder våra cyklar nedför backen. Vi får gå efter varandra, lite vid sidan av vägen så att inte gruset knastrar och röjer oss. Peter tar täten och det känns fint att gå här med hans långa, lite gängliga gestalt framför mig.

Sjön badar i månljus och det är nästan helt tyst. En riktig augustimåne på en nästan helt stjärnklar himmel. Ljusen från höghusen lite längre bort, uppe vid centrum, skymtar bara svagt genom trädkronorna vid järnvägsspåret.

Först av allt lägger vi i korgarna. Vi tassar barfota ut på bryggan och sänker långsamt och försiktig ned korgarna så att de ligger nästan under bryggan. Det är ett av de ställen de håller till på, kräftorna. Det vet jag. Jag brukar dyka och simma in under bryggan och spana ned på botten. Där finns allt möjligt spännande och härlig mjuk blålera att ta med upp och leka med.

Med mjuka stilla steg liksom glider vi ut i vattnet. Mina vida upprullade jeans gör det lite svårt att hålla balansen. Jag får anstränga mig för att inte skvalpa med fötterna och röra upp sand. Då riskerar det att kräftorna sticker iväg. Jag håller hinken och ficklampan i ena handen, tar ett andetag och riktar lampan nedåt, knäpper på den och där! Där är flera stycken! Dom står med klippande klor och pendlande spröt, backar bakåt mot sitt skydd. Nu gäller det att vara både långsam och snabb. Jag fnissar tyst, tittar på Peter som glatt står med sin lampa i högsta hugg och så sätter vi igång. Det är så spännande, härligt och en varm glad känsla sprider sig i hela kroppen. Och inte är jag en barnunge heller!

Till nästa gång
– Sköt om dig och hoppas att du har tid och möjlighet att njuta av sommaren.

 / Eva