Lukten av moppeavgaser sticker i näsan och ljudet av rusande motorer gör det nästan omöjligt att höra vad man säger. Men – vad gör det egentligen – vi tittar på varandra, jag, Liz och Pia, ser varandras stora leenden, fnissar – känner kamratskapen och pirrig förväntan. Samtidigt min ständiga följeslagare rädslan för att inte riktigt duga som kompis eller vara tillräckligt snygg och ball som tjej, ligger som alltid och lurar. I skolan är det tufft. Inte ett dugg när det gäller att läsa in ämnen. Inget svårt alls med det, 5:orna liksom regnar över mig men – inte kommer känslan av att vara lyckad, accepterad och en i gänget med det precis. Skjuter undan grubbleriet. Det trängs på något sätt ut av killarnas bullriga skratt när de gasar, driver mopparna runt, runt och gör spår med hjulen i gruset. Kikar i ögonvrån, kastar undan luggar som envisas med att hänga i ögonen och till slut kör de fram till oss, tjejerna, deras tjejer. Pia hoppar upp hos Ulf, Liz hos Mats och jag slänger vant benet över den långa sadeln på Peters gula Panter, fäller ut fotstöden och sen – det bästa – lägger armarna runt hans bröstkorg och känner hans värme genom jackan.

Så kunde vi åka i timtal. Ingen sa så mycket. Kinden mot Peters rygg, håret fladdrande i fartvinden och de stilla villaområdena och kvarvarande landsbygden i Kvarntorp, Kolartorp och Norrby som passerade förbi. Vi hade inget mål. Vi skulle ingenstans. Vi bara åkte och åkte, tillsammans, tills det blev sent, mörkt och jag måste åka hem. Ibland när det inte var skola dagen efter, mamma var noga med det, kunde Peter komma med in en stund. Från att ha skjutit luftgevär på grannens tupp (!) och byggt tågbana i Peters källarrum med Deep Purple ekande i öronen hände nu något helt annat, såklart. I mitt rum, med gula storblommiga tapeter, en hembyggd grammofonbänk med kassettdäck och förstärkare och ett toalettbord med en låda som doftade av mina undangömda Bugg, utforskade vi varandra och alla känslor som hör till. Från stereon ljöd då i stället musik som också den utforskade, med en artist som inspirerade och tänjde gränser – David Bowie – Starman och Ziggy Stardust.

Det kunde gärna ha fått pågå hur länge som helst det också. Vi ”gjorde det inte”, inte först och inte där och då. Det hände sommaren efter, ute på en äng, varmt och fullt med myror. När jag hade testat att köra hans lätta motorcykel och faktiskt fyllt 15 😊

 

Ta väl vara på dig / Eva