Ungdomarna som jag möter i Färentuna Hälsoträdgård väcker hela tiden nästan bortglömda ”självklarheter”. Jag har sådan tur! De senaste två veckorna har jag haft förmånen att dela arbetsdagar med två PRAO-praktikanter. Två grabbar, 14 och 16 år gamla. I veckan när vi gick hundpromenad resonerade vi om att känna sig som att man hör hemma i sin vardag, i skolan, på jobbet, med kamrater – ja, du förstår säkert. Vi pratade om solidaritet och kamratskap.

Mina egna tankar, känslor och resonemang blev liksom genomlysta av grabbarnas frågor, åsikter och kommentarer. Du vet, när man känner att det man säger faktiskt blir lyssnat till och också blir lite omskakat. När det jag tycker, känner och säger blir ställt i förhållande till andras erfarenheter, framlyft – synligt framför mig, inkänt i hjärtat, i magen. Det jag tyckt, känt och sagt länge blir ställt i förhållande till det som någon annan, några andra, tyckt och känt kortare tid och samtidigt är lika viktigt att lyssna till, ta emot och låta smälta in och samman med det som redan bor där i mitt hjärta – och med det – förändra det inneboende för alltid. Det, måste jag erkänna, är lite läskigt – det där med att låta förändring ske. Utan att ha kontroll. Endast med att släppa taget. Och – det är också så levande. Läskigt och levande! Samtidigt.

Promenadsamtalet böljade. Vi pratade om politik och samhälle. Egna erfarenheter och släktingars från andra delar av Europa. Vi pratade om kommunism, fascism, förtryck, kapitalistisk marknadsekonomi, individualism och konsumism och att vara en helt vanlig människa – vad det nu kan vara. Med kraft, livsvilja och förtvivlan – med styrkor och brister . . . Ja – du hör – stora frågor med faktiskt inga räta vinklar eller enkla svar. Det vi var eniga om var att förtryck och orättvisor ger lidande, rädsla och risk för mer förtryck och orättvisor. Och – att det kan synas liksom i olika grad i olika länder – dagligen på olika sätt. Och – att både det ”onda” och det ”goda” kan finnas i oss alla.

Under vår promenad lyfte jag en fråga som jag tänkt på många gånger sedan jag var liten och diskuterade nationsgränser med min pappa. (Jag har liksom aldrig förstått det där med att man drar gränser på jorden – som inte går att ”ägas” – och säger att det här är ”vårt land”. Samtidigt som det så viktigt att känna att man hör hemma någonstans. Att vara i en plats som jag finns ”i” och inte endast ”på” som vilken plats som helst. Det är en del av att vara människa – behovet att knyta an till en plats.) Orättvisorna finns där alldeles framför mig/oss – jag som har det så bra och lever ett så gott liv samtidigt som andra lider och vad gör jag åt det? Egentligen . . .  Jag tog exemplet med att ”äga” en Hälsoträdgård. Jag har ”köpt” den här platsen. (alltså – hur man nu kan göra det – egentligen . . .) Skulle jag innerst inne vilja dela den med typ 15 andra personer? Javisst – om det är nödvändigt, om det behövs. Men – när vet jag, samvetsmässigt, att det är ”nödvändigt” eller ”behövs”? Det behövs ju nu – varje minut! Och då – mitt i alla våra resonemang, säger en av grabbarna. ”Du delar den ju redan med flera.”

Så – Jag säger ofta till dig som läser att lägga till kärlek till dig och att inte vara för hård mot dig själv. – Det ska inte heller jag vara med mig själv. Jag lägger till det som jag är fylld av och som fyller mig. Du får mina tankar, reflektioner, mitt hopp och min förtvivlan – och ”min” plats – Färentuna Hälsoträdgård.

Tack bästa grabbar för två otroliga veckor. Tack du som läser det här. Och tack du som helt enkelt kommer till Hälsoträdgården av olika anledningar och med olika önskemål. Välkommen tillbaka! 😊

/Eva