Jag är barn till två speciella föräldrar. Kanske tycker alla barn det – men i alla fall, tänk dig att du har en helt fantastisk pappa som kan precis allt (och då menar jag allt) och som är så himla rolig och speciell att grannbarnen kommer och knackar på och frågar om farbror Nilsson får ”komma ut och leka”. Tänk dig sen också att han ser ut som Elvis Presley, det vill säga helt enkelt ursnygg! Och så min mamma – en kvinna som är superhemlighetsfull, oerhört bestämd, sköter allting hemma utan att man nästan vet hur det går till och dessutom ser ut som Greta Garbo, det vill säga helt sagolikt vacker. Då – har du mina föräldrar. 

Vår familj, mamma, pappa, min storasyster och jag, hade lämnat lägenheten på Rindö, utanför Vaxholm och flyttat till Österhaninge. Närmare bestämt till Kvarntorp, ett växande villaområde med allt fler medelklassfamiljers allt större villor. (vilket jag naturligtvis inte reflekterade över då) Vår villa var inte färdig. Pappa byggde den själv, nästan. Hela familjen hjälptes åt och vi hade såklart hjälp ibland, av spränggubbar, av stora lastbilar med betong och ibland av pappas kamrater som kom och hjälpte till, som när det skulle sättas takstolar. Och så mamma, som på något sätt liksom inte riktigt räknades som att hon byggde huset – märkligt såhär i efterhand. Det finns till och med kort när hon står i jobbarkläder och jag minns tydligt hur vi målade köket tillsammans. Men ändå det var liksom pappa som byggde. . . kanske tidsandan? Hur som helst så tog arbetet lite tid – närmare bestämt ungefär 6 år. Nu förstår jag inte riktigt hur mamma orkade ha det så. Att bo i ett bygge med familj och så jobba med dagbarn, i 6 år.

Jag minns dock inga dagbarn från sommarstugan där vi fick bo under tiden vi byggde. Vi bodde där mot att vi röjde tomten och eldade upp stugan när vi flyttade. För mig en spännande tid. För mamma antagligen inte riktigt lika spännande. En familj, om än ”bara” två flickor och en man som jobbade mycket borta men ändå. Det var kanske inte riktigt meningen att vi skulle bo där under vintern. Det minns jag inte. Hur som helst var det en icke vinterbonad liten sommarstuga, uppvärmd med en kolkamin. En sådan där som man matar med en lucka i fronten längst upp med en liten ”spak” med en bakelitknopp på för att inte bränna sig när man öppnade. Den hade spis-platta i toppen och blev så varm att vår hund, Cavall, svedde pälsen när han råkade lägga sig bakom den. I stugan fanns bara sommarvatten, kallvatten såklart, som frös under nätternas köldgrader. Jag minns att mamma och pappa turades om att vara eldvakt på nätterna när det var riktigt kallt. Och det var det vintern 1965-66. Och jag minns också att då var första gången jag såg mamma gråta. Jag hade spillt ut kol från kaminen rakt på mattan och hon hade nyss städat.

Men nog nu med bakgrund – jag skulle komma fram till julaftonskvällen! När mörkret omfamnade stugan med sitt sagoskimmer. Kylan klädde fönsterrutorna med gnistrande iskristaller och månljus målade en gnistrande ljusgata över den snötäckta gräsmattan. Ändå var det inte allt detta vackra som fäste vår uppmärksamhet i just detta lilla framstigande minne. Utanför fönstren var det inte bara obegripligt vackert, något som en 6 årig flicka med mitt fantasi-sinnelag faktiskt vanligtvis kunde uppskatta, utan där var ett alldeles speciellt skugg-spel!

  • Siluetten av pappas kraftfulla gestalt högtidligt vandrande ut från tamburen. Med månljuset flödande bakom sig skred han fram i den djupa snön, sjungande med det stora skinkfatet teatraliskt höjt framför sig och försvann bakom hörnet.

Jag såg in i mammas glada ögon och vi skrattade tillsammans alla tre där vi satt liksom på åskådarbänk, tryggt inne i stugans värme. Pappa hade, sin vana trogen, skapat en hel berättelse av något alldeles vardagligt. Den iskalla lilla promenaden till visthusboden, stugans enda möjlighet att hålla mat kall, liksom ett ”walk-in” kylskåp. (just den här vintern med risk för att det i stället blev en frys!) blev en helig ceremoni till julens ande utan vilken det helt enkelt inte skulle bli någon jul! När han sedan kom in hade han en annan berättelse med sig – om hur han skymtat tomten utanför och minsann sett hans spår i snön. . .

Fast mamma och pappa alltid pratade om att vi endast fick ta en ostbit på mackan, skrapa smöret och bara ta ett glas mjölk till maten hade vi en stund innan slagit på stort och ätit så mycket vi bara orkade av kavringmackor, skinka, köttbullar och grisfötter. Och inte bara det! Normalt fick vi barn absolut inte ”leka med maten”. Nu bara log mamma lite och suckade när jag lät mina grisfötter dansa på tallriken och vällustigt klämde dem i handen så att den salta, goda gelén sipprade mellan fingrarna. Inte ens när jag fnissande slickade i mig gelén direkt från händerna under fötternas fortsatta dans på tallriken gjorde hon mer än att över bordet sända ett mystiskt ögonkast till pappa. För mig helt omöjligt att tolka såklart. Jag undrade lite om det hade med julens ande att göra men glömde det snart eftersom det hur som helst inte verkade vara någon åthutning att vänta.

Såhär i minnet undrar jag nästan lite över att jag faktiskt inte kommer ihåg några julklappar. Jag vet ju att vi, även utan extravaganser, alltid fick något. Men det var liksom inte viktigt just då. Jag minns mamma och pappa finklädda och klänningar och kalasbyxor på oss flickor. Jag minns värmen från kaminen och värmen som fanns mellan oss i familjen. Jag minns mammas glittrande ögon och pappas bullrande skratt. Och så känslan av trygghet – att finnas med två föräldrar som tillsammans klarar allt.

Tack för ditt intresse och att du läser mina reflektioner, tankar, minnen. Fortsättning följer – det var en lång vinter då och jag har ”ledigt” ännu några dagar nu. 🙂

Nu önskar jag God fortsättning på mellandagarna, gott slut på det gamla året och Gott Nytt År!

Med värme / Eva