Dagen börjar som så många andra dagar, med datorn i knäet och djuren bredvid. Jag har vid flera tillfällen skrattande sagt att jag nog inte har så mycket ”rutiner”. . . Jodå – nog har jag rutiner alltid! Eller vi ska jag säga. Djuren berättar kraftfullt om jag lyckats missa något moment i uppvaknandet till en ny dag.
Innan jag stiger upp, det vet ni som läst sedan tidigare, en stund för mig själv att sträcka på mig, möta morgonens tankar mellan sömn och vakenhet och låta kroppen vakna till. Sedan följer hälsningsritualer med Bober, älskade hunden, katterna som vill ha sin mat, Bober som vill ha sin mat. Lillkattan, hon som är 15 år och vet precis vad Bober får i sin matskål och vill ha sin del av det goda. Kaffe! Himmel jag får inte glömma kaffet 😉 Det är en viktig del av morgonrutinen – när Bobers mat sväller lite i skålen fixar jag morgonkaffe till mig själv. Så, görs platsen för morgongoset i ordning. Sommarens gos är i utesoffan i första solen. Om jag då lyckats glömma att öppna till hönsen och ge dom sitt morgonmål så kallar de på uppmärksamhet. Omkringhoppande höns som knackar uppmanande på fönsterrutan går inte att förbise! 😊och när de har fått sitt plaskar fiskarna omkring, väckta av rörelsen kring dammen. Den största – ”hulken” eller ”the Giant” – en vacker koikarp, mörkt gul med svart täckning och helt gräddvit buk, gapar och slukar pelletskulorna med glupande aptit. Och sen – sen är det dags för mig själv och mitt kaffe.
Nåja – du hör – inte särskilt fritt från rutiner. 😉
Det var egentligen inte alls om detta jag skulle skriva nu. Nu, är första delen i Sommarkrönika 2022. En krönika som just nu blir till där jag helt enkelt får följa flödet. Jag vet bara att den kommer att handla om mig och min historia. Kanske handlar den då också lite om dig. Eller i alla fall gör att du tänker på dig och din historia. Det hoppas jag. Jag hoppas också att du vill hänga med och höra hur den vecklar ut sig.
Kanske handlar det för mig ändå om rutiner eller ej – viljan till frihet. Att inte anpassa mig till andra eller ens ha rutiner. Viljan att skapa mitt eget liv. Samtidigt helt beroende av både andra människor och min omgivning – som alla andra av arten homo sapiens.
Min start i livet började med magiska upplevelser i skogen och luften fylld av doften av hav och stora fartygs kvarvarande ångor. Friheten i att få ströva fritt i skogen bakom huset. Upptäcka och smälta samman med naturens alla varelser. Farlig klätterlek i gamla övergivna skyddsvärn. Badfilten som alltid snabbt behövde dras upp när svallen kom in vid Oxdjupet. Skenor på kängorna när vi åkte skridskor på skogstjärnens is. Fastfrusna grenar, oändliga ner i isen, som om sagan om Pomperipossa flyttat in i den värld som var min. Pappa var marinofficer och vi bodde på Rindö utanför Vaxholm.
Ja – som en saga – flerfamiljshus med köksträdgård där bär och potatis hade sin plats. Där också leken fick sin plats. Saga och verklighet flöt samman. Lekarna kunde vara i dagar med skogen och trädgården som givmilda platser för fantasins miljöer. Mamma, en stationär trygghet, fast och tillåtande. Pappa som spännande besökare, fylld av berättelser och kraft. Familjen – som följde pappas arbete och i Haninge, fanns både Berga och Musköbasen. Så – vi flyttade och någonting inom mig brast. Min bästa vän, Bosse, och jag fantiserade om att han skulle följa med i bakluckan på bilen. Jodå – vi hade bil – fast det är en annan historia. Men såklart, helt tydligt, fantasin och verkligheten var denna gång helt separata världar. Jag skildes från min allra bästa vän. Med ögonen fastgjutna på honom såg jag genom bakrutans fönster hans hand vinka och sagans värld splittrades. Något av den kommer för alltid finnas kvar där – på Rindö.
Till nästa gång / Eva