Senaste tiden har jag tänkt mycket på hopp, känsla av hopplöshet eller hopp.
När det händer så mycket ute i världen och här i vår inhemska politik har jag lätt att tappa hoppet. Jag har också insett att det som får mig att orka genom de känslorna är gemenskap, att vara tillsammans i det enkla och vardagliga och också i att agera för det som jag tror på. Alltså för och inte emot. Det är en viktig skillnad för mig för det där för gör att jag kan ta tillbaka hoppet, kärleken och glädjen. Samtidigt som jag ser och känner att det som händer därute och också i min egen värld, så hinner jag upp känslor av sammanhang att höra till och att vara i mitt livs viktighet.
På lucia var jag med på allsång, soppa och allsång i min nästgårdsby här hemma. Det var en sådan nära vardags-sammanhangs-händelse som gjorde att jag fick fatt på värme och värde i livet, trots att jag nyss hört nyheterna på radio. Varma vanliga människor där jag bor som ses, pratar, äter och sjunger tillsammans.
Veckan före var jag med några andra kvinnor i en liten varm och nära aktion för att uppmana till att lyssna på vetenskapen i det som handlar om hur forskarna berättar om klimatkrisen. Det kändes också hoppfullt mitt i allt det som faktiskt händer som snarare kan göra mig rädd. Vi var tillsammans vi sjöng vackra kraftsånger, tillsammans och vi mötte andra som också var oroliga. När vi gör det tillsammans så känns det som att det finns hopp ändå mitt i allt.
- När känner du hopp?
- I vilka sammanhang kan du ”gå igenom” det som är svårt utan att väja och ändå känna dig stark och orka gå vidare?
För en del är själva Julen en del av det som ger hopp. För mig är det en vändpunkt – ljuset återvänder. För att inte tala om allt pynt som jag får sätta upp! 😊 – Det ska jag göra nu! Tillsammans med nya valpen – Arran! 😊 Det finns mycket att säga om det där med vändpunkter och att ljuset återvänder. Det ska jag göra en annan gång. Nu vill jag hälsa dig varmt God Jul och Gott Nytt År från mig, trädgården och alla djuren.
Vi hörs när det blivit nästa år! / Eva