När jag var liten fanns det genomskinliga rör som satt fast i en röd trä-ställning med vita markeringar. Man kunde spara enkronor i det och se hur kassan växte. Jag minns särskilt när min veckopeng var två kronor och jag kunde bestämma att köpa en Puckstång vanilj (50 öre!), några kolor (5:öres eller 2:öres), sega råttor och någon grön gelégroda och ändå ha en hel krona kvar att spara i röret. Kiosken låg i änden av det snabbt växande villaområdet, Kvarntorp i Handen. En liten grönmålad byggnad med funkistak och stora glasfönster över disken, som jag precis nådde upp att se över. Idag undrar jag om hon ens hade toalett, tanten som jobbade där. Hon var bergis 20 år 😉, hade tuperat hår och tog smågodiset med en liten tång från frestande små burkar där godisbitarna låg och glänste utan lock. Bakom kiosken var ett tätt buskage som skilde villaområdet från vägen.
Följde man stigen genom buskaget kom man fram till ”Hamburger bar”. Då – ett superspännande halvt förbjudet ställe med doft av hamburgare, grillkorv och pommes frites. Genom källarfönstret kunde man tigga pommes av mörka annorlunda män och få vackra leenden och konstiga snälla ord tillsammans med en servett full av stora härliga klyftor av friterade potatisar! Nu – antar jag att det var turkar som flytt och arbetsförhållandena måste ha varit förfärliga. Nu – är ”Hamburger bar” ”Vega bar”, ett välkänt ställe med stor inomhusservering, hotell, evenemang för särskilt intresserade motorburna människor och besökare från hela Stockholm. Säkert inga arbetare i källaren och heller inte små söta flickor i hemsydda sommarklänningar som niger och tigger pommes-frites genom fönstret.
Det var inte bara jag som sparade. Det var liksom som att hela världen som sparade. Spara och slösa-sången gick på radio och dess slogan fanns på stora affischer på ”Evas livs”, vår lilla butik uppe i backen och i det nästan nybyggda Handens centrum, dit vi följde mamma för veckohandling. Det gick att spara till saker. Om man bestämde sig och riktigt ville så kunde man spara till nästan vad som helst, kändes det som. Mamma och pappa hade sparat 10:öringar och 25:öringar och köpt en tomt att bygga ett hus på! Inte hela summan såklart, men det de kallade ”topplån” slapp de, för att de varit så sparsamma. Väl medvetandegjorda om detta superfenomen sparade både jag och min storasyster, Britt-Marie, flitigt till allehanda ting.
Det första jag sparade till var en beige transistorradio. Britt-Marie hade sparat till en brun några år innan. Genom de fyra år som skilde oss var jag ohjälpligt efter, med det liksom mycket annat – i min värld i alla fall. Efter radion följde en bärbar kassettbandspelare med inspelningsfunktion (!), ett toalettbord och en bokhylla i teak med skjutbara glasdörrar och ett jalusiskåp för skivspelare. Men – någon skivspelare hade jag ännu inte sparat till så i detta specialinredda, teakoljedoftande skåp bodde i stället mina miniatyrdockor. Men – nu har jag gått händelserna i förväg och det är som att vi redan har flyttat in i ”stora huset”.
Bäst att hålla lite ordning i skrivandet – tangenterna går liksom av sig själv ibland. 😊Det var ju så att när vi flyttade till Kvarntorp, flyttade vi inte in i ”stora huset” direkt, inte alls, det var inte färdigt. Nog för att mamma och pappa var sparsamma – men två hem blev dyrt och bygget tog sin tid. Så, när flyttlasset gick flyttade vi in i en icke vinterbonad sommarstuga på tomten bredvid vår egen. Våra grannar lät oss bo där under tiden vi byggde mot att vi eldade upp stugan och röjde upp när vi byggt vårt eget hus klart. Åh, vad jag älskade den stugan! Frostrosor på fönstren och en väggfast våningssäng som pappa byggt, med stora tjocka förhängen, som mamma sytt 😉. Ett fantastiskt litet ställe för en 6-åring med en vid fantasi! Men såhär i efterhand förstår jag att det inte var lika roligt för mamma som skulle sköta hus och hem och mat och barn och man i en liten stuga där vattnet frös i ledningarna under en av 1900-talets kallaste vintrar, vintern 1965–66. Det är en lång historia, som är värd ett eget inlägg – så – Välkommen tillbaka till krönikans del 3!
Tillgivna hälsningar / Eva