Jag lovade i förra delen att du skulle få höra om vintern i sommarstugan. Men just nu, i den här tiden, när bad och sol väcker helt andra minnen så ber jag dig ha tålamod och vänta ännu en liten stund på den berättelsen.
När jag var barn var sommarloven oändliga. Dagarna fylldes av bad och lek som räckte långt in i de ljusa kvällarna. I den där åldern när föräldrarna behövde vara med på badet, du vet, satt mamma på stranden och väntade. Vi cyklade dit, på en grusväg, en genväg bakom Handens station. På stranden stod omklädningshytter i ljusgrön, avflagnad, färg. De luktade sand och fukt. Stora träd gav skugga i strävt strandgräs men nere vid vattnet var sanden solvarm. Jag har inga minnen av att mamma någonsin var med och badade. Däremot hade hon alltid nogsamt packat filt, handdukar, saft och mariekex. Det jag minns mest är enorma sandslottskonstruktioner, hopp och dyk, att stå på händer under vattnet, inte få in vatten i näsan, hämta sval, kladdig blålera och alla skratt och – att vattnet liksom var min vän. Det var härligt. Ibland var jag i så länge att läpparna blånade och tänderna skallrade. Egentligen spelade det ingen roll vilket väder det var. Härligt till och med när det regnade. Vattnet blev liksom varmare än luften då.
Mer under vattnet än över, sa mamma och jag simmade som en fisk. Själv tyckte jag helt enkelt att det var lättare att simma under, än med huvudet över vattenytan. Det var som att motståndet var mindre, alla hinder borta. Med ögonen öppna så öppnade sig också en helt annan, spännande, värld därunder ytan. Mörtar som sprätte iväg, kräftor som med klippande klor backade in i sanden och i solens brutna strålar glittrade sandkornen som diamanter. Dessutom kunde man försvinna. Bryggan vid sjön var byggd på stolpar, med luft under själva bryggbrädorna. Jag dök och simmade under ytan in under bryggan, upp i luften därunder och var försvunnen! Genom gliporna mellan brädorna kunde man titta på alla andra utan att vara sedd, som ett eget rum. Ljudet från andras springande fötter ovanför hördes så speciellt. Liksom ekande tillsammans med vågskvalp som överröstade andetagen. Mamma blev arg, såklart. Hon blev rädd att jag hade drunknat, såklart. Men jag kände mig oövervinnerlig. Inte särskilt snällt, förstår jag ju nu, såklart. Sjön Rudan, blev också platsen för mig och min första pojkvän att fånga kräftor. Det var innan jag åkte bakpå hans moppe, en gul Panter som såg ut som en lätt motorcykel. Men också det är värt en egen historia. Jag säger inte när 😉men den kommer.
När vi annars inte var och badade, lekte vi. Långa lekar, långa berättelser, som kunde vara i flera dagar. (endast avbrutna av att åka och bada!) Inspirerade av Bröderna Cartwright och High Chaparral på TV, lekte vi indianer och cowboys. Jag ville alltid vara indian. Vår tomt, där stora huset så småningom stod färdigt, hade ett ”eget” berg. Där fanns en avsats, precis perfekt för ett indianläger. Vi byggde eldplats och tipis. Inte brydde jag mig ett dyft om kläder, myror eller taggiga buskar när jag kröp fram mellan grenarna för att skydda min ”familj” i lägret. Pilbågar, pistolhölster och gevär tillverkade vi själva och så, inte minst, ”krigsmålningen”. Vattenfärger som torkade och sprack lite när man skrattade.
Jag minns att jag njöt så av att skapa miljöerna. Ibland var det som att det var det som var det roligaste. Som vuxen kan jag känna igen det när jag leker med barnbarnen. Jag fick just häromsistens en fråga från 6:åringen – Mormor, varför leker du inte med legohusen som du har byggt? Jag inser att det handlar lite om samma sak – det är så roligt att göra miljöerna!
En period hade vi en bergsklättrarklubb. I reglerna ingick att man måste klättra i berg minst en gång om dagen. Jag vet inte riktigt hur det var med att hålla den regeln, men många klättringar blev det – och tuffa var de. Jag besökte ett av ställena som lite mer vuxen och jag fattade inte hur vi gjorde. Några få avsatser att sätta fötterna och en enstaka liten granplanta att hålla sig i. Jag undrade om det fanns fler växter där när jag var barn? Lite lättare och smidigare var vi ju . . . Och som vi byggde kojor i vår klubb – stora stadiga kojor i skogen och bergen där man kunde sitta skyddad till och med när det regnade. En koja minns jag särskilt. Den hade vi stagat upp vid en hög gran som vi också kunde ha till utkikstorn. Perfekt att klättra upp och spana i för att se om ”fienden” kom. Den granen var också min vän som tonåring, när livet utmanade på annat sätt än genom branta bergsstup.
Så har det liksom varit – naturen, skogen och vattnet har varit mina vänner, givit mig stöd och trygghet genom hela mitt liv. Tillbaka till nuet ser jag mig omkring och – jadå – den finns här också, naturen och tryggheten.
Varma hälsningar / Eva