Veckosluten är ofta lite speciella här i Hälsoträdgården. Mina möjligheter att låta ”mina liv” glida över i varandra gör att jag ändå kan låta veckosluten samstämma med släkt och vänners mer formfasta veckoarbeten. Så, när lördagsmorgonen gryr är det dagen som väcker – inte klockan. Och pyjamasen åker inte av förrän arbetskläderna åker på efter frukost. Och vilken frukost sen! Då är det ägg och frukt och lång kaffestund som gäller. Kanske känner du igen dig? – Jag hoppas det för det skapar en otroligt skön känsla av frihet och är ett fantastiskt sätt att börja dagen på. 😊
Att låta dagen råda skapar också utrymme för reflektion. När jag bestämt mig för att låta lusten styra det jag tar för händer släpper tankarna taget och strömmar fritt! Idag svävar de kring polariteter och motstridiga känslor. Jag fylls av glädje och strax därpå kommer rädsla att mista den. Jag fylls av kärlek och vilja att ge och strax därpå kommer känsla av otillräcklighet. Jag fylls av lust till möte och strax därpå kommer rädsla att inte själv bli sedd, hörd och mött.
Min mamma var ”av den gamla stammen”. Hon talade ofta i ordspråk, till exempel ”Den som skrattar före frukost får gråta innan kvällen.” eller ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.” Är det den grundinställningen som påverkar mig ända in i mer än vuxet liv? Eller är det helt naturligt att när man har glädjen intill sig så väcks rädslan att mista, helt automatiskt för oss alla? Liksom rädslan att bli utesluten ur gemenskap man längtar till och behöver?
Jag svarar ja på båda frågorna. Vi föds in i ett liv som redan finns där att ta emot oss. Det formar oss liksom vi, genom vår uppväxt, formar det. – Vårt eget liv och vår omgivning. Dessutom är vi människo-varelser som har gamla, gamla anor bakåt till en tid när det till exempel var bokstavligt livsfarligt att bli utesluten ur gemenskapen. Alla ville in – ingen ville ut. Så är det fortfarande. Vi har i vårt samhälle nu uttryck som ”att åka ut i kylan” när någon blir utesluten ur sitt sammanhang. Det är klart att vi är rädda att hamna ”ute i kylan”!
Hur gör man då för att – med det faktum att vi alltid är lite rädda att mista – ändå våga längta och behålla viljan och förmågan att glädjas och drömma!? 
Hur kan jag själv ta makten över min grundinställning?
Som vi alla vet så finns förstås inga enkla svar – som alltid. Men, som Fromm säger, vi kan öva!
Det finns fyra viktiga delar i hur vi övar. Först av allt – Ickedömandet!
Och sen:
1) Vi behöver förstå något om fakta och realiteter.
Att lära sig om hur vi människor fungerar.
Realitetsanpassa rädslan – är den befogad – hur rimlig är den?
2) Vi behöver människor omkring oss som vi kan prata med.
Kolla av hur de tänker och prova våra egna tankar.
3) Vi behöver undersöka och testa nya förhållningssätt.
4) Vi behöver träna på att lära känna och släppa fram känslor och sinnesupplevelser.
Jag själv har lärt mig genom att börja i att lära känna mina känslor och sinnesupplevelser först av allt. Vad är det jag känner och hur känns det? Sedan börjar de andra stegen för mig.
När dyker de här motstridiga känslorna upp för dig?
Hur vill du börja ditt undersökande?
Kom ihåg att ställa rimliga krav på dig själv. Personlig utveckling är värt stor respekt och tar tid. Lägg till kärlek och omsorg om dig själv!
Till nästa gång / Eva