Blicken vandrar upp över tallarnas ståtliga stammar, landar mjukt in i det blå högt däruppe. Vita dunmoln slingrar sig genom det blå som busiga kattungar i jakt på varandra. Höstens dofter stiger från mossa och Skvattram. Lägger mig på knä, låter huden möta blåbärsris, lingon och mjuk grön mossa. Andas och känner återigen glädjen över min världs årstidsväxlingar, att efter sommar få möta hösten. Hösten – naturens vår. Hösten som erbjuder vila och eftertanke. Hösten med färg, klar luft och vandringar där tankarna stillnar och sinnen öppnas.
Samtidigt stiger vemod och sorg i mig. Rent av rädsla. Det här veckoslutet är jag vid Sveafallen, njuter natur och gemenskap i en grupp av uttryckandekonstterapeuter. Jag är trygg – närhet, grundning och stilla glädje fyller hjärta och kropp. Förra måndagen, nästan lamslagen av valresultatet, gungade min värld. Här vid Sveafallen i klangen av istid och människornas första steg på den här platsen väcks frågan – Vad vill naturen att vi ger röst åt? Vi har fått förmågan att forma ord. Samtidigt som det riskerar att föra oss bort från andra sinnen, upplevelser och kunskaper ger det oss möjlighet att ”ropa ut”. Att kalla oss alla samman. Till mig säger naturen idag – Kom tillbaka det är bråttom nu! Kom tillbaka det är bråttom nu!
Och sången stiger mot himlen . . .
”Mother I feel you under my feet. Mother I hear your heart beat.”
När jag började skriva Hälsoträdgårdsbloggen skrev jag om min vilja att vara en motvikt till stress och fragmentering. Det gäller i allra högsta grad fortfarande! Jag kommer att fortsätta leva i strävan efter helhet. Fortsätta att erbjuda Färentuna Hälsoträdgård som en plats för fler än mig själv. En plats att komma tillbaka till där vi kan förstå mer om oss själva, naturen och samspelet oss emellan. Därmed också en plats för möjligheter till nya val för vårt eget och vårt gemensamma liv.
Varmt välkommen att höra av dig om du behöver sakta in, komma på plats, öppna dina sinnen och finna vägar framåt. Ett ord som kommer till mig i skrivande stund är – ”stigfinnare”. Kanske är det något som vi när vi möts gemensamt kan komma att kalla oss? 😊
Många hälsningar/ Eva